Hur hushålls-installationer fungerar och utförs

Självklart blir man väl nyfiken på hur dessa elektriker gör. Det kan väl inte vara så svårt egentligen, med tanke på hur mycket el-materiel det säljs ute i byggbutikerna...
Här tänker jag berätta lite om hur elektriker går tillväga med att dra kabel och installera olika grejor. Det mesta jag beskriver här får enbart utföras av - eller under direkt arbetsledning av - en utbildad och behörig elektriker, men det kan ju vara intressant att veta hur dom bär sig åt! ;-)

Först ett litet ord om regler och säkerhet:
Det finns först och främst EN GYLLENE REGEL:
En elanläggningen skall utföras, och hållas i sådant skick, så att den är säker för personer, husdjur och egendom.

Med säker menas både skydd mot elchocker, samt att den inte vållar brand eller annan skada.
Det är innehavaren av anläggningen som har skyldighet att se till att anläggningen är säker så länge den finns!
För att säkerställa att en elanläggning är säker finns det hela tjocka böcker med olika krav och föreskrifter, men detta är inget som ens en elektriker kan utantill. Däremot finns det en del enkla generella regler för bl.a. beröringsskydd, avsäkringar, ledningsdimensioneringar etc. som man måste se till att följa för att anläggningen skall vara säker. Mer om detta nedan.

Att strömmen fordrar ledningar för att överföras vet vi redan lite till mans. Dessa ledningar kan se ut på olika sätt. Det vanligaste i hem och hushåll är att de ligger lösa i plaströr i väggar och tak. Dessa rör slutar i (infällda) dosor, där strömbrytare, vägguttag, lamputtag, etc. kan monteras. På så sätt blir ledningarna helt osynliga, och kan som sagt ligga lösa utan något extra hölje, som t.ex. det vita plasthöljet på en vanlig lamp-sladd.

När man ska utöka sin installation och inte kan lägga in nya plast-rör så får man använda sig av färdiga kablar istället. De innehåller de ledningar som behövs, och dessutom ett eller flera lager av plast (och ibland metall), som extra skydd mot omgivningen. Dessa kablar kan man ibland 'spika' utvändigt på väggen, men de kan också ibland dras in i väggarna så de blir osynliga åtminstone där de minst önskas. När man inte kan (eller vill) få in dem i väggarna, och inte heller vill spika upp dem med stora fula klammrar, så kan man lägga dem i snygga plast-kanaler, vilka man satt upp på väggarna. Det blir oftast mycket snyggare än att spika kabeln på väggen.

När man utökar en befintlig installation med t.ex. en extra taklampa, och tillhörande strömbrytare, och kanske en 'dimmer' så kan man i många fall ändå fälla in såväl strömbrytaren som lamp-uttaget i väggen respektive i taket. Detta görs då med sk. 'ROT-dosor' vilka man kan sätta in och skruva fast utifrån, utan att gips-skivan behöver tas bort. Som kabel kan man i dessa fall oftast använda sk. EKK-light-kabel, och med knep och knåp kan denna i många fall gå att få in i vägg och tak så att den nästan inte syns alls. (Inte efter man spacklat och målat om i alla fall.)

Det finns en uppsjö av olika knep för att dölja kabel i bostads-rum, och jag hoppas kunna komma tillbaka och presentera en del av dem. Först ämnar jag dock beskriva hur man gör installationer i källare och garage, och utomhus, där kablarna kan klammras direkt på vägg och i tak.

Konsten att 'spika kulo'.

Uttrycket att 'spika kulo' är väl känt ibland elektriker, och betecknar stundom även andra slags riktigt trista arbetsuppgifter utan några större krav på el-kunskap. Det är dock en nödvändig arbetsuppgift att lägga kabel, för att få strömmen dit man vill. Det är bara att klipa ihop, utrusta sig med nödvändiga verktyg, och utföra arbetet så snyggt som möjligt så man inte behöver skämmas.

Kulo är en gammal beteckning på en kabel avsedd för inomhus-installation i torra utrymmen. Nu förtiden används den sällan, och den är definitivt inte bly-mantlad som förr i tiden! Numer heter den EKRK, och har en mantel av mjuk aluminium. Dock är den obetydligt billigare än en annan likaledes styv kabel som heter EKLK. Denna får monteras även i våta utrymmen, samt utomhus, och t.o.m. grävas ner, om man lägger den i ett skyddande rör! Därför så bryr inte jag mig om den gamla Kulo/EKRK, utan använder mig av EKK och EKLK istället.

EKLK använder jag när jag vill ha en styv kabel för att göra extra snygga jobb, eller jag vill ha en kabel som är lite mer skyddad, och som jag får ha utomhus, och ev. under mark. I övrigt använder jag mig helst av EKK (light). Den är billigare, och lättare att trä igenom hål i väggen, och jag slipper bekymmra mig om att ansluta den sk. biledaren. (Biledaren är de extra trådar som ser till att metall-manteln är jordad. Dessa måste anslutas till skyddsjord i åtminstone den matande änden, och helst i båda ändar om inte hinder föreligger.)

Olika tumregler för säkerhet:

Beröringsskydd:
Givetvis skall det inte gå att komma åt strömförande föremål direkt med fingrarna.
Vi tittar på ett par vanliga 'kapslings-klasser' i detta fallet:
IP20: Detta betyder att det finns skydd emot "fingrar" som är tjockare än 12 mm. Något skydd emot vatten finns inte. Typiska exempel: brödrost, kupe-värmare, apparater som strömbrytare, kontaktorer etc. som är avsedda att monteras i dosor eller elskåp.
IP20 måste anses som ett "lågvattenmärke", alla apparater måste definitivt uppfylla detta krav. (Den sista nollan innebär att den inte är vattensäker alls. Det finns också klass IP22, IP23 och IP24, den senare är helt säker mot regn.)
För att vara sant pet-säkra så fordras kapslings-klass IP4x. (oftast IP44) Då får ingen spänningsförande del kunna beröras med en tråd tjockare än en millimeter. Känns väl skönt när ungarna leker med strumpstickor! :-)
Uttag och brytare av klass IP44 kan man montera utomhus var som helst, och i våtutrymmen.
(Normala elapparater (IP20) i badrum måste vara utanför zon 2, dvs minst 60cm ifrån badkaret, och samtidigt minst 120 cm horisontellt ifrån duschmunstycket. Annars gäller mycket speciella och snåriga regler för utrustningen!)

Fortsättning följer... Titta in om några veckor eller så.